Kartöverlägg över Vika

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper, bakom detta ligger en karta från 1950-talet.

I kursen Agrarhistria-landskapsanalys var en av uppgifterna att göra ett kartöverlägg över en enhet (by eller ensamgård). Med kartöverlägg menas att översiktligt men noggrant rita av en äldre karta på plastfilm och sedan rektifiera (anpassa, “rätta”) den efter en ny karta för att korrigera mätningsfel. Jag valde att rita av den äldsta kartan över Vika i Mora, Dalarna. Tyvärr finns det inte lika gamla kartor i Mora som på andra ställen i Sverige. (Sverige har ett av världens största och äldsta bestånd av storskaliga kartor.)
Här följer en presentation av kartan:

Vika ligger i Mora socken, Ofvan Siljan fögderi, Kopparbergs län (idag Mora kommun och Dalarnas län) och bestod när kartan fastställdes 1848 av 143 hemman, enligt registret. Kartan är en storskiftes karta (aktnr. U32-37:1) och består av fyra delar i skalan 1:2000. Kartöverlägget har endast gjorts på fjärde delen, hädanefter kommer bara den delen behandlas om inget annat anges. Bebyggelsen på kartan benämns idag Södra Vika. Södra Vika var 1848 uppdelad på två klungor, hädanefter kallad den södra och den västra. Norr om kartblad 4 (kartblad 3) finns ett större glapp med åker och ängar innan nästa bebyggelse dyker upp. Originalkartan kan ni se på lantmäteriets hemsida.

Här är avritningen:

 

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper.

De prickade ytorna är åker och de ytorna med tuvor på är äng. Helvita ytor är utmark, det ritades inte ut på originalet vad som fanns där. Tjocka linjer med tvärstreck är hägnader, streckad linje väg och linje med pil på, bäck.

Storskiftets syfte var att minska ägosplittringen. Därför värderades jorden vid uppmätningen och så lades allt ihop i en stor pott för att sedan delas ut i större stycken. Förhoppningsvis blev man nöjd med marken då meningen var att man skulle få lika bra jord fast samlad i stället för på flera ställen. På denna karta är de nya ägogränserna markerade med _ . _ . _ och på varje äga står en bokstav. Varje bokstav (eller bokstavskombination) är kopplad till än ägare. Ägarna står sedan upptagna i protokollet med en lista över vilken mark de äger.

Det är 31 olika ägare på tomterna/husen, 16 i södra klungan och 15 i den västra. Av dem är en ägare soldat och en ägare är Siljansfors bruksägare. De andra ägarna kan vi antaga är självägande bönder, då detta är det vanligaste i Dalarna. Antalet gårdar kan uppgå till ca 25, det är svårt att avgöra då husen ligger lite huller om buller och en gård kan ha flera ägare.

Det roligaste är egentligen att jämföra vad som har hänt sen dess. Att se vilka åkerformer och vägar som finns kvar och hur landskapet har förändrats. Därför kan man lägga den genomskinliga plastfilmen på en nyare karta och leka detektiv. “Jaha här har de dragit an väg. Nämen titta, bara över äng och utmark…” eller hitta en nutida gräns som går exakt där hägnaden förut gick.

Här är ett överlägg där en ekonomisk karta från 1950-talet ligger som grund.

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper, bakom detta ligger en karta från 1950-talet.

 

Där kan man tillexempel se den stora vägen (dagens E45:a) skära av kartbilden som ett vitt sträck från norr till söder. Den en rakt dragen fast har ändå unvikits att läggas över någon som helst åker. Nere till höger i bild ligger tre inhägnade åkrar, vretar, det går att se att dessa inte används som åker (gul färg) längre på 1950-talet men att de fortfarande är ganska öppna (ljusgrön färg). Uppe vid den svampformade udden ligger en liten bit in på land ett stort åkerstycke, detta har inte kvar sin flikiga form men åkerns gräns går fortfarande där hägnaden en gång gick.

Jag har också använt mig av en karta från idag för att se vad som har hänt.

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper, bakom detta ligger en karta från 2010-talet.

 

En hel del åkerformer är fortfarande kvar. Titta gärna en stund och fundera över vad som har förändras och vad som är kvar.
Bebyggelsen är också rolig att titta på, det kan vara lite otydligt att se men den ligger framför allt på samma ställen som den gjorde för 160 år sedan. Det största förändringen är att bebyggelsen har spridit sig från den södra klungan upp längs den nordöstra vägen.

Nu vill jag ut i byn och titta på allt i verkligheten. Det får bli till sommaren när det är lättare att ta sig fram och när jag har gått nästa kurs i agrarhistoria. Det är en fältkurs där vi ska lära oss att hitta spår efter äldre jordbruk i landskapet. Vi kommer åka på exkutioner för att titta på saker rent praktiskt och helt enkelt lära oss vad man ska hålla utkik efter.

Det är väldigt kul att undersöka kartor man kan upptäcka en massa spännande saker. Gör det om ni får tillfälle och tid över! Många källor finns lättåtkomligt på nätet, vi har tur som lever i ett it-samhälle där man lätt kan småforska hemifrån.

Hemtenta och hantverkspepp

Just nu sitter jag och skriver på en tenta i Agrarhistoria-landskapsanalys. Det är ett otroligt intressant ämne som känns väsentligt i min utbildning och allmänbildning. Dessutom kan det ibland vara trevligt att gå i moderns fotspår, hon är lantmätare och kursen går mycket ut på kartor. Men (nu kommer det) tentan är väldigt stor och krävande för att bara omfatta 5 hp och jag sitter i min lägenheten och skriver dag ut och dag in. Bredvid mig ligger en lista där jag kryssar av när en uppgift är klar och lägnst ner på listan står det vad jag egentligen vill göra och som jag har lovat mig själv att få göra när jag är klar. Nämligen:

  • Sy på min folkdräkts överdel.
  • Skissa på femtio-femton klänningen.
  • Skriva min ansökan till Sätergläntan.
  • Skriva på min uppsats om dräkter.

Hantverk och allmän slöjd! Jag känner mig så inspirerad och bara längtar efter att forma och tillverka saker så fort jag inte gör det. Runt omkring mig pågår någon slags återupplivning i folks hantverksvillighet, många tar tag i små projekt de har tänkt länge på och jag följer trenden. Jag lärde mig att virka för några veckor sen och nu har det kommit en leverans med mer garn från Öland, tack Anneli! Under tiden som garnet var slut så lärde jag mig dessutom att sticka för att ha något att göra. Och när väven var nedklippt (se förra inlägget och Adams inlägg inklusive film) så ville vi bara börja sy direkt och då kom jag på att jag har ju ett projekt liggande som jag borde göra klart först. Nämligen en ny överdel till min dräkt, den gamla har varit med i minst 65 år och faller sönder i tyget.
Så mycket inspiration! När jag skrev på tentan igår och så lyssnade som vanligt på jazz i någon variant, denna gång swing och då tänkte jag: “Den där 50-tals-klänningen som jag ville sy…” Sen hamnade jag på google och hitta mycket fina bilder (det blir nog ett separat inlägg om det här). I alla fall vill jag mixa ihop det bästa från 1950-talet och 1500-talet i en klänning, vi får se hur det blir.

Men om jag inte återgår till tentan nu så kommer jag inte få hantverka idag!

…å så var det bara storlängtan kvar!

Vävning av linne, två händer skickar skytteln emellan sig.

I höstas satte jag och min sambo upp en 14 m lång linnevarp till skjortor, särkar och en del annat man kan behöva. Mer om det kan ni läsa på Adams hemsida i andra halvan av inlägget om vävning.

Nu har vi snart vävt färdigt! Glahålet kom nyss i dagen, det är när det på slutet blir glipor i varpen så att bommen tittar fram. På vissa ställen heter det att man får se “nakna gubben”, då varpbommen mer och mer kläs av. Mer om detta i Vävskrock av Carl-Herman Tillhagen. I nämnda bok berättas det också om “storlängtan” vilket är den sista biten av väven, när varpen har lämnat bommen. Denna bit lär vara bland det jobbigaste, tillsammans med den första biten, och Tillhagen skriver:

Det var en gång en pojke som skulle gifta sej. Mor hans som ju väl visste, hur svårt det är att välja hustru, ville därför hjälpa honom med valet. Då det första fruämmnet kom på besök, sa hon till flickan:
-Ja, jag ska hjälpa dej att väva, men jag vill bara ta hand om första sträcka och sista släppa.
-Äsch, va I säg! Kan jag väva allt annat, så kan ja väl väva dä mä! svarte jäntan.
Men gumman sa till pojken sin:
-Den ska du inte ta! För hon har inte mycket vävt i sina dar!
Så kom en annan flicka och gumman sa som förut:
-Jag ska gärna hjälpa dej, men bara mä första räcka å sista släppa.
– Tack ska I ha, mor! Dä vore den bästa hjälp I kan ge mej!
-Den ska du ta! sa gumman till sonen. Hon vet vad väva vill säja!

Och där är vi alltså nu med bara det jobbigaste kvar av vävningen, där man längtar mest till att det är klart. Trådarna börjar hänga och bli ojämnt spända och själet blir bara mindre och trögare men snart är väven nedklippt och då ska väl en ny väv in i vävstolen. I det färdigvävda tyget ska trådar som gått av fästas och början och slutet ska kastas så att vi sedan kan tvätta tyget. Efter det kommer den allra läskigaste biten, att klippa i tyget…

Gångkläder i bouppteckningar

Dokument från 1845. "Den aflidnes gångkläder. En blå klädes tröja..." osv.

Nu har arbetet med min C-uppsats i textilvetemskap börjat och här följer en kort presentation av den.

Jag ska använda mig av bouppteckningar och på så vis undersköka vad folket i vissa byar i Mora socken ägde vid sin död. Jag har valt att göra tre nedslag, 1845, 1870 och 1905. Det jag ska titta på är dräkten, i uppteckningarna ofta benämnd gångkläder, och hur den förändras under perioden. Både i vad som är medtaget och inte men förstås också modedräkt kontra “folkdräkt”.

På landsarkivet i Uppsala finns de handlingar jag är intresserad av, så dit gick jag innan jul för att fotografera. Det blev över 300 bilder på ca 130 poster. Efter det så har jag fört in bouppteckningarna i ett eget invetarie med nummer på varje bild som är kopplat till en post i ett exel-dokument. I dokumentet är det infört bla. namn, uppteckningsdatum, by och omfattning på uppteckningen.

Del av Eric Anders Son från Utmedlands gångkläder vid hans död 1845.

Jag insåg förstås att materialet var lite stort och valde då att inrikta mig på tre byar, Vinäs, Vika och Utmadland. Då krympte antalet uppteckningar till ca 60 poster och jag slapp tex. ta med handlare Carl Bergqvist med en uppteckning på 61 sidor.

Det senaste som är gjort nu är att jag har skrivit in allas gångkläder i en tabell för att få det hela lite mer överskådligt. Där kan jag tillexempel se att “jaha, 1845 är det 15 män som har gjort bouppteckningar av dem äger alla utom tre minst ett lifstycke (idag benämnt väst). Det är totalt 19 lifstycken detta år varav 9 är blå, ett är vitt och ett är grön.” osv. Sen ska jag diskutera detta tex. mot att dagens dräkt har en grön väst. Vi får helt enkelt se vart jag hamnar.

Jag tänker fortsätta att skriva om uppsatsen. Om ni har några funderingar kring materialet eller uppsatsen i övrigt så är ni välkomna att ställa dem.

Påökning bland redskapen!

När jag satt med två morakullor och åt lunch idag kom Björn springande och sa att utbildningen Textilthantverk, som tyvärr har lagt ner, sålde ut sitt garn. Vi slängde ner våra virkningar i väskorna och sprang upp för trappan, det måste ha sett väldigt roligt ut.

De sålde inte bara garn utan även vävstolar, spinnrockar och en hel del annat kul.

Så det blev:
En 150 cm bred kontramarch-vävstol
En 120 cm bred kontramarch-vävstol med dragrustning
Ett par kardor
2 kg entrådigt ullgarn (till en vadmalsväv hade jag tänkt)
Drygt 500 g entrådigt lingarn
En bunt rörskedar
och några böcker.

Som om vi inte redan har 2 vävstolar, 2 bandvävstolar, 1 spinnrock, 1 härvel, en stor hög med skedar och en hel del annat. Jag kanske helt enkelt borde skaffa mig ett matchande hus.