Folkligt samarbete

Det krävs ibland flera hantverkskunskaper för att skapa något riktigt bra. Tillsammans med sömmerskan Emma Frost har jag gjort ett flertal projekt. Emma syr framförallt med folkliga tekniker för hand vilket passar bra ihop med mina tyger då jag framförallt väver folkliga tyger för hand.

När jag gick på Mora folkhögskola för tio sedan och lärde mig väva fick jag möjligheten att gå en kortkurs i vadmalsvävning. Vi åkte senare till stampen i Orsa finnmark och kvalitén på tygerna blev helt fantastiska. Emma och jag har känt varandra i nära 15 år och delar mycket bland annat tanken om att kunskapen om historien är viktigt att ha med sig när vi skapar en hållbar framtid. När vi gemensamt studerade de dussintals vittröjor till Moradräkten från 1800-talet som finns i Zornsamlingarna så fascinerades vi av dem. Tygets hållbarhet, sömmarnas funktion och den uppenbara “good enough”-pricipen som präglar tiden innan industrialismen. Hantverket i bruksföremål finns där för att saker ska hålla inte för bara för att visa hur mycket tid som någon har kunnat investera i föremålet eller att “handen ska synas”.

Det visade sig snart att kvalitén på vadmalen jag hade vävt flera år tidigare liknade den som vittröjorna var sydda i och idén om ett samarbete började forma sig. Tyget låg dock i många år till dess att vi bestämde oss för att det var på tiden att sätta igång! Jag vävde upp ett matchande foder utifrån de gamla vittröjorna i Zornsamlingarna och Emma gjorde en uppmätning. Resultatet blev en (i framtiden två) vittröjor till oss båda som vi både ska använda till våra respektive folkdräkter och ha för att visa hur bra det blir när två hantverkare får göra det de är bäst på!

Vill du se hur vittröjan ser ut? Gå in på Emmas blogg och läs hennes inlägg om den!

Min praktik på Nordiska museet

Nordiska museets gavel under körsbärsblommning.

Att jag inte har uppdaterat här på ett tag beror på jag har haft fullt upp, jag har nämligen haft praktik på Nordiska museet i Stockholm.

I drygt tio veckor assisterade jag Anna-Karin Jobs Arnberg, chef för intendentsektionen samt sakkunnig om folklig textil, i allt hennes arbete från möten om framtida utställningar till efterforskning om föremål i samlingarna. Det var helt enkelt fantastiskt! Jag fick en insikt i den gigantiska organisationsapparat som Nordiska är samtidigt som jag och Anna-Karin kunde nörda ner oss i hur någonting var vävt eller hur något annat hade använts.

Nordiska museets fasad under körsbärsblommning.

Under min tid på museet fick jag bland annat hjälpa till att utforma en del av den nya hemsidan som öppnade igår, nämligen sidan om folklig dräktkultur. Den tar bland annat upp viktiga begrepp kring ämnet, mindre artiklar om band och broderier men har även en avdelning som innehåller dräktakvareller förvarade i Nordiska museets arkiv. Att dessa akvareller samt de akvarellerade katalogkorten från museets tidiga år är digitaliserade ger en fantastisk och färgsprakande möjlighet att uppleva dessa unika bilder på nära håll. För tillfället ligger det bara sex platser uppe men det finns mycket mer material så det lär komma fler framöver. (Att det är två platser från Dalarna med nu i början är nog mitt fel,  Leksand var den som gjordes först av allt men Anna-Karin ville ändå att jag skulle göra färdigt Mora innan jag slutade, så klaga inte på Nordiska där.) Jag har både fått göra efterforskningar kring konstnärerna och dräkterna på bilderna men även suttit med som rådgivare i möten om själva designen och känner mig ganska nöjd med slutresultatet.

Jag fick även möjligheten att följa en del av förarbetet till en utställning om ränder som öppnar till hösten, i det arbetet tog jag främst del i urvalet av föremål vilket gav mig chansen att se förmålsmagasin inifrån. Det var förstås alldeles alldeles underbart! Ränder efter ränder efter ränder, tillslut hittade vi de ränder vi var ute efter men på vägen flög något lokalromantiskt i mig och jag passade på att titta närmare på en randig bod. Boden är daterad till sent 1700-tal och är i det fantastiska tyget blommerad kalmink (läs mer om den på digitalt museum). Den är insamlad i samband med den etnologiska fältundersökningen av Gruddbo på Sollerön 1937, så historiens vingslag hördes flera gånger om.

På håll följde jag också arbetet med folkhemslägenheten som sakta byggdes upp i museet och även där fick jag hjälpa lite grann (ett pussel har jag byggt ihop tillsammans med en annan praktikant). Lägenheten öppnar den 23/5 så passa på att gå dit om du är i närheten!

Så, efter tio veckor med arbete, rutin och glans i Nordiska museets salar är jag åter tillbaka i studentlägenheten, böckerna och vardagen, men jag anar nya äventyr bortom horisonten!

Glad påsk!

Hus på kulle med gärdsgårdar och betade marker runtomkring.

Glad påsk önskar jag er alla med en bild på en lada, en åker och en stengärdesgård från helgens exkursion.

Vi åkte ett varav runt Vättern på tre dagar och tittade på åkrar, ängar och sten i olika konstellationer. Jag lärde mig jättemycket och vill ge mig ut i skogen och leta rösen, terrasskanter och gamla åkrar.
Som tur är åker jag till Mora över påsk och tänker ta mig en tur eller två i skogen. Kameran åker med så om jag hittar något kul så presenterar jag det här. Tack för fornsök, det underlättar chansen att hitta något spännande.

Vill också meddela att uppsatsen går framåt. Det finns
så mycket jag vill berätta om, en hel del nördigheter som
jag har hittat. Men det får bli en rad inlägg när allt är klart.
Här kommer en liten tjuvtitt:

Tröja

Nästan alla uppteckningar i det undersökta materialet innehåller tröjor, endast en gör det inte. Tabellen t.h. visar en sammanställning på material, färg och antal. Av den går det att utläsa att de flesta tröjorna nämns tillsammans med antingen material eller färg. Endast en per år på de tidiga perioderna gör det inte, dessa är även nämnda som gamla. År 1905 är dock mertalet av tröjorna benämnda endast tröja, nämligen fyra av sex stycken. Som tidigare nämnts så tags varken material eller färg upp särskilt ofta detta år.’

Här finns även den tillhörande tabellen med sammanställning på tröjorna i de bouppteckningar som är gjorda efter män.

Min ansökan till Sätergläntans väv är inlämnad! Nu är det bara att vänta på ett svar. I måndags tog vi en bil och for upp dit för att titta och få information och på vägen hem åkte vi förbi Tulavippan. Där fyndade jag och Elin ett varsitt livstycke så nu har jag ännu fler saker i min lilla dräktsamling. Jag tror faktiskt att min nästa projekt blir
att presentera delar av den här.

Åter igen glad påsk och ät riktigt mycket god mat!

Kartöverlägg över Vika

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper, bakom detta ligger en karta från 1950-talet.

I kursen Agrarhistria-landskapsanalys var en av uppgifterna att göra ett kartöverlägg över en enhet (by eller ensamgård). Med kartöverlägg menas att översiktligt men noggrant rita av en äldre karta på plastfilm och sedan rektifiera (anpassa, “rätta”) den efter en ny karta för att korrigera mätningsfel. Jag valde att rita av den äldsta kartan över Vika i Mora, Dalarna. Tyvärr finns det inte lika gamla kartor i Mora som på andra ställen i Sverige. (Sverige har ett av världens största och äldsta bestånd av storskaliga kartor.)
Här följer en presentation av kartan:

Vika ligger i Mora socken, Ofvan Siljan fögderi, Kopparbergs län (idag Mora kommun och Dalarnas län) och bestod när kartan fastställdes 1848 av 143 hemman, enligt registret. Kartan är en storskiftes karta (aktnr. U32-37:1) och består av fyra delar i skalan 1:2000. Kartöverlägget har endast gjorts på fjärde delen, hädanefter kommer bara den delen behandlas om inget annat anges. Bebyggelsen på kartan benämns idag Södra Vika. Södra Vika var 1848 uppdelad på två klungor, hädanefter kallad den södra och den västra. Norr om kartblad 4 (kartblad 3) finns ett större glapp med åker och ängar innan nästa bebyggelse dyker upp. Originalkartan kan ni se på lantmäteriets hemsida.

Här är avritningen:

 

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper.

De prickade ytorna är åker och de ytorna med tuvor på är äng. Helvita ytor är utmark, det ritades inte ut på originalet vad som fanns där. Tjocka linjer med tvärstreck är hägnader, streckad linje väg och linje med pil på, bäck.

Storskiftets syfte var att minska ägosplittringen. Därför värderades jorden vid uppmätningen och så lades allt ihop i en stor pott för att sedan delas ut i större stycken. Förhoppningsvis blev man nöjd med marken då meningen var att man skulle få lika bra jord fast samlad i stället för på flera ställen. På denna karta är de nya ägogränserna markerade med _ . _ . _ och på varje äga står en bokstav. Varje bokstav (eller bokstavskombination) är kopplad till än ägare. Ägarna står sedan upptagna i protokollet med en lista över vilken mark de äger.

Det är 31 olika ägare på tomterna/husen, 16 i södra klungan och 15 i den västra. Av dem är en ägare soldat och en ägare är Siljansfors bruksägare. De andra ägarna kan vi antaga är självägande bönder, då detta är det vanligaste i Dalarna. Antalet gårdar kan uppgå till ca 25, det är svårt att avgöra då husen ligger lite huller om buller och en gård kan ha flera ägare.

Det roligaste är egentligen att jämföra vad som har hänt sen dess. Att se vilka åkerformer och vägar som finns kvar och hur landskapet har förändrats. Därför kan man lägga den genomskinliga plastfilmen på en nyare karta och leka detektiv. “Jaha här har de dragit an väg. Nämen titta, bara över äng och utmark…” eller hitta en nutida gräns som går exakt där hägnaden förut gick.

Här är ett överlägg där en ekonomisk karta från 1950-talet ligger som grund.

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper, bakom detta ligger en karta från 1950-talet.

 

Där kan man tillexempel se den stora vägen (dagens E45:a) skära av kartbilden som ett vitt sträck från norr till söder. Den en rakt dragen fast har ändå unvikits att läggas över någon som helst åker. Nere till höger i bild ligger tre inhägnade åkrar, vretar, det går att se att dessa inte används som åker (gul färg) längre på 1950-talet men att de fortfarande är ganska öppna (ljusgrön färg). Uppe vid den svampformade udden ligger en liten bit in på land ett stort åkerstycke, detta har inte kvar sin flikiga form men åkerns gräns går fortfarande där hägnaden en gång gick.

Jag har också använt mig av en karta från idag för att se vad som har hänt.

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper, bakom detta ligger en karta från 2010-talet.

 

En hel del åkerformer är fortfarande kvar. Titta gärna en stund och fundera över vad som har förändras och vad som är kvar.
Bebyggelsen är också rolig att titta på, det kan vara lite otydligt att se men den ligger framför allt på samma ställen som den gjorde för 160 år sedan. Det största förändringen är att bebyggelsen har spridit sig från den södra klungan upp längs den nordöstra vägen.

Nu vill jag ut i byn och titta på allt i verkligheten. Det får bli till sommaren när det är lättare att ta sig fram och när jag har gått nästa kurs i agrarhistoria. Det är en fältkurs där vi ska lära oss att hitta spår efter äldre jordbruk i landskapet. Vi kommer åka på exkutioner för att titta på saker rent praktiskt och helt enkelt lära oss vad man ska hålla utkik efter.

Det är väldigt kul att undersöka kartor man kan upptäcka en massa spännande saker. Gör det om ni får tillfälle och tid över! Många källor finns lättåtkomligt på nätet, vi har tur som lever i ett it-samhälle där man lätt kan småforska hemifrån.