Folkligt samarbete

Det krävs ibland flera hantverkskunskaper för att skapa något riktigt bra. Tillsammans med sömmerskan Emma Frost har jag gjort ett flertal projekt. Emma syr framförallt med folkliga tekniker för hand vilket passar bra ihop med mina tyger då jag framförallt väver folkliga tyger för hand.

När jag gick på Mora folkhögskola för tio sedan och lärde mig väva fick jag möjligheten att gå en kortkurs i vadmalsvävning. Vi åkte senare till stampen i Orsa finnmark och kvalitén på tygerna blev helt fantastiska. Emma och jag har känt varandra i nära 15 år och delar mycket bland annat tanken om att kunskapen om historien är viktigt att ha med sig när vi skapar en hållbar framtid. När vi gemensamt studerade de dussintals vittröjor till Moradräkten från 1800-talet som finns i Zornsamlingarna så fascinerades vi av dem. Tygets hållbarhet, sömmarnas funktion och den uppenbara “good enough”-pricipen som präglar tiden innan industrialismen. Hantverket i bruksföremål finns där för att saker ska hålla inte för bara för att visa hur mycket tid som någon har kunnat investera i föremålet eller att “handen ska synas”.

Det visade sig snart att kvalitén på vadmalen jag hade vävt flera år tidigare liknade den som vittröjorna var sydda i och idén om ett samarbete började forma sig. Tyget låg dock i många år till dess att vi bestämde oss för att det var på tiden att sätta igång! Jag vävde upp ett matchande foder utifrån de gamla vittröjorna i Zornsamlingarna och Emma gjorde en uppmätning. Resultatet blev en (i framtiden två) vittröjor till oss båda som vi både ska använda till våra respektive folkdräkter och ha för att visa hur bra det blir när två hantverkare får göra det de är bäst på!

Vill du se hur vittröjan ser ut? Gå in på Emmas blogg och läs hennes inlägg om den!

Kuddkollektionen 1: Introduktion

För ett år sedan, när jag skulle starta upp mitt företag, vävde jag en kollektion av kuddar. Den största anledningen var såklart att ha någonting att visa upp vad jag faktiskt kan göra. Jag ville också testa redskap, metoder, tekniker och material för att komma igång lite med vävningen igen efter att ha varit vävstolslös i en liten etta ett par år. Resultatet av projektet blev det önskade och nu har jag både ett uppsättning kuddar som är till salu, en liten bank av tygprover och vävsedlar samt såklart en massa mer erfarenhet.

Jag vill nu ägna varje kudde ett litet inlägg om hur jag tänkte, vad de är baserade på samt vad de säger om mitt arbetssätt.

VÄV 2017

En handfull historiskt baserade klläder i handvävda tyger på en stång samt i bakgrunder bilder på vävar.

Jag vill återigen tacka för det otroligt trevliga bemötandet som jag och Elin fick på Vävmässan, både från Svenska vävrådet, besökare och andra utställare, tack! Vi båda har kommit hem med ökat självförtroende och ett driv att fortsätta med våra företag.

Sedan vill jag såklart tacka Elin, aka Kindbergskan, för ett fantastiskt samarbete med “mässans snyggaste monter” och för sällskapet under dagarna. Nu jobbar vi vidare på att föra fram handvävningen (och halvyllet) som ett hållbart alternativ till de massproducerade tygerna.

Till er som inte hade möjligheten att vara där vill jag dela med mig av ett par bilder på våran monter samt våra nydesignade visitkort som vi fick hem lagom till mässan, håll till godo!

 

Närbild på handvävda kuddar placerade i en korg. Kuddarna är randiga, gul botten med röda ränder samt grå botten med vita ränder. Korgen hänger på väggen.Sara fixar det sista i montern innan öppning. Montern är möblerad med kistor, slagbord, en stol, en hylla samt en korg på väggen. Möblerna är från 17- och 1800-talen. IMontern är fylld med handvävda tyger i färggranna rander och rutningar.

Närbild på visitkort i en keramikskål.

Förnyelse

Grönt halvylle med svartvita ränder i rosengång.

Det är mycket spännande som händer nu och en sak leder till en annan. Jag kan numera titulera mig som egenföretagare! Sara Kånåhols enskild firma, visst låter det bra?! I företaget ingår honungen och vävningen. Honungsproduktionen är redan igång och försäljningsstället ute vid landsvägen har varit välbesökt under sommaren. (Om du vill veta mer om honungen så kan du gå in på Skedstadhonungs facebooksida eller kontakta mig.)

Marmorering i honung med hjälp av ljus och mörk honung samt en elvisp.

Vävningsdelen ska lanseras under vävmässan där jag och Kindbergskan har en monter, så kom gärna och säg hej om du besöker mässan, monter nummer 39 är våran och har både sittplats, snygga klämbara tyger samt något litet att snacksa på. I vävningen väljer jag att lägga fokus på hållbara textilier (ur både miljö-, material och designsynpunkt) med historisk inspiration. Beställningar är min stora favorit eftersom jag gärna jobbar tillsammans med andra för att nå fram till en önskad kvallité och ett önskat utseende.

Grönt halvylle med svartvita ränder i rosengång.

Detta leder till det för dig mest uppenbara just nu, hemsidan har fått ett helt nytt utseende! Jag är nöjd med funktioner och estetik men det finns förstås fortfarande missar och saker kvar att upptäcka så hör gärna av dig om du upptäcker någon bugg eller tycker att något saknas. Många gamla blogginlägg har fått vara kvar för att de fortfarande har relevans medan andra är bortplockade, jag hoppas att de ska komma till nytta.

Screenshot på förstasidan på sarakanahols.se

Startandet av företaget gör också att jag och Adam har kunnat flytta till Skedstad permanent där salen just nu inhyser min arbetsplats med vävstol, garner, papper, penna och dator. Eurasiervalpen Bolinder har även flyttat in och blivit min kolega, han hjälper mig gärna med momsen, paketering och spolning av garn.

Hundvalp som ligger på tröskel.

Om tankar kring en vikingadräkt

När man nu har bemödat sig med att väva och färga ett tyg så borde man också ta och sy något av det. I somras när jag planerade min diamantkypertväv så passade jag också på att planera början till en vikingadräkt. Under medeltidsveckan på Gotland köptes de första smyckena in för att det inte skulle finnas någon återvändo. De placerades lockande i min fina svepask på byrån, allt för att lura mig själv till att göra dräkten bärbar snabbt.

Tyvärr är det textila fyndmaterialet i allmänhet skralt från vikingatiden, i synnerhet växtfibermaterial är det ont om, därför är det också svårt att rekonstruera en dräkt från denna tid. Bevarandeförhållanderna är inte så goda på grund av begravningssätt men metaller finns det dock desto mer av och dessa kan göra så att små bitar textilier som legat nära metallen har bevaras eller till och med fossiliserats. Det här ska inte bli någon djupare dykning i arkeologi, det lämnar jag åt andra, men jag vill ändå beskriva förutsättningarna lite för att just återskapa en vikingatida dräkt.

Jag ville återskapa en dräkt tillräckligt rik för att bära smycken och diamantkypert i tunnare kamgarner men ändå inte överdrivet rik. Jag har alltid velat vara “kvinnan med nyckeln” och eftersom vi just har köpt en gård så passar det ju bra att återskapa en husfru. Jag har valt att lägga fokuset på att snabbt bli färdig då ett av mina stora problem är att jag tänker och planerar så mycket att det aldrig blir något gjort och jag tappar inspirationen. Därför valde jag att lita på min utbildning och inte göra en djupdykning i ett specifikt årtionde eller en specifik plats. Min önskan var också en dräkt som var full av detaljer där det känns att det finns en tänke bakom, en helhet. Dräkten fick också ett färgtema för att ytterligare trycka på helhetskänslan. Färgerna är krapprött och grått med detaljer i vejdeblått, det roliga är att min första historiska dräkt får många år sedan, två stycken medeltidklänningar, var just röd och blå! Här är min pintresboard inför projektet.

Eftersom mitt hantverk är vävning så ville jag såklart att en stor del av dräkten skulle vara handvävd. Den skulle också vara helt handsydd (som faktiskt ingen av mina histioriska dräkter är än så länge, konstigt nog, någonstans finns alltid ett fuskplagg).

Det sägs att man alltid ska bygga en dräkt innefrån och ut, därför började jag också med särken. Det blev en hängselsärk med lös överdel till i ett handvävt linne från Rumänien som legat i garderoben ett tag. Kjorteln är i en diamantkypert som jag vävt och färgat själv, läs här, här och här om projektet, löst sittande med raka stycken och kilar. Hängselklänningen är i en tunn yllekypert från Handelsgillet i en Köstruptolkning, tubformad med rynkor mellan hängslena. Och till sist en fyrkantig mantel i ett rutigt ylle från Medeltidsmode. Jag lyckades faktiskt sy dräkten i just den ordningen! Och jag lovar, det kommer ett inlägg om varje del av dräkten försig framöver.

Nu går den faktisktatt använda! Kjorteln saknar två kilar, hängselkjolen är inte pressad och manteln är inte fållad men jag har burit den! Och jag är nöjd, jag känner mig så fin, nästa steg är att skaffa en fin nyckel till Skedstad som jag också kan har till vikingadräkten (och göra färdigt det ofärdiga förstås *host*).

Mig i vikingadräkt framför ett timrat hus. Röd handvävd kjortel, hål hängselkjol.

Att färga tyg rött…

Närbild på handvävd krappfärgad diamantkypert.

Min diamantkypert (som jag skrev om i förra inlägget) skulle bli röd. Jag mätte och mätte tyget flera gånger, det är uppenbarligen väldigt flexibelt i längden, tills dess att jag hittade mina 6,6 m satte saxen i tyget och klippte. Fördelen med ett tyg med skarpa anslutningar som gör det randigt är att det är väldigt lätta att både klippa och sy trådrakt. Jag valde att fålla båda råkanterna på en gång för att tyget inte skulle trasa sig underfärgningen. Hela kjorteln kommer sys med varpgarnet så det gjorde jag även nu och passade på att använda nålen Adam hade gjort till mig vår första jul.

Tyget och krappen lades i blöt samtidigt och fick ligga över natten. Det blev 70% krapp av tygets vikt. (Tyget vägde ett drygt kilo, det är ju bara som ett mjölkpaket!)

Morgonen därpå var det dags för betning, 14% alun och 8% vinsten. Tyget värmdes successivt upp till 60 grader och lades ner i ca 50 liter lika varmt vatten. (Här har jag skrivit om mitt färgkök.) Under tiden värmdes krappen upp i sitt blötläggningsbad, där gick det tyvärr lite för fort så den började koka efter bara ett par minuter vilket jag inte märkte du jag var upptagen i ett annat rum med att flytta tyget mellan hinkar för att göra det varmare. Krapp förlorar sin rödbetor om den kommer upp över 72 grader, kokandes är definitivt däröver! Jag sänkte temperaturen försiktigt genom att hälla i kallt vatten och behövde inte ha krappen på plattan mer du den höll sig över 60 grader i över en timme. Dumt gjort men energieffektivt! Krappen hade nu blivit destingt brun.

Betningen gick hyfsat snabbt trots det stora badet, det tog inte ens en timme att komma upp i 80 grader och sen var det väldigt lätt att hålla badet där.

När det är dags för färgning så är det en fördel att vattnet i kranen är så varmt så att man bränner sig på det direkt ur kranen (nästan 70 grader) det underlättar både uppvärmning och avsvalningstiden av tyg samt vattenbyte. Grytan är nämligen för stor för att lyfta och hälla ut något, det är nästan tvåpersonersgrepp på den som tom, så jag tömnde ut det mesta av betvattnet med en hink och fyllde på med nytt 60-gradigt vatten. Under tiden fick tyget ligga i betvattnet i ett annat kärl för att hålla sig varmt. Tillslut hade jag i den uppvärmda krappen och rörde om, nu var krappen snarare lilaröd än brun spänningen steg, vilken nyans skulle jag egentligen få? När det då var dags att ha i tyget igen var både tyget och krappen nästan uppe i den temperatur som jag ville färga på, 65 grader, vilket gjorde att det ända jag behövde göra var att hålla temperaturen i en och en halv timme. Var tionde minut kollade jag temperaturen och rörde om försiktigt för att få färgningen jämn.

Jag är ingen sportfantast men Vasaloppet med allt som är där runtomkring, stämningen, folket, vädret och inte minst räddningspatrullen ligger mig varmt om hjärtat så i år när jag för första gången inte kunde vara där alls på hela veckan så var ljudet från tv-sändningen en självklar följeslagare under färgningen. Ipaden stod på en stol bredvid färgbadet, allt såg rätt komiskt ut, men är man uppvuxen kring spåret så är man! Jag lyckades se systern ett par gånger i räddningspatrullsjackan, redo för att hoppa på scotern om något skulle hända.

Det var en underbar vårdag dessutom, något blåsigt dock, termometern visade 23 grader i solen! Så det blev fika ute.

Åter till färgningen! Ursköljningen tar alltid tid, där är det också viktigt att sänka temperaturen försiktigt. Efter ungefär sex sköljningar tvättade jag tyget  med några droppar diadavin och lät det ligga kvar i tvättvattnet en timme innan jag sköljde det ett par vändor till och avslutade med några droppar ättika i sista sköljvattnet för att återställa pH-värdet. Lagom till de sista strålarna innan solen gick ner bakom ladan hände jag ut tyget i blåsten för att torka det blötaste. Och det såg lovande ut!

Resultatet blev en rosa-röd-orange färg, Emma kallade den för ljust korall, väldigt svårbestämnd färg men definitivt krappfärgad! Så trots att krappen kokade så blev det en röd färg.

Självklart, som den vävlärare jag är, så var jag nyfiken på hur mycket tyget hade krympt, 1,5-2% på bredden och inget alls på längden, det hade till och med blivit längre… Det kommer med andra ord att räcka till kjorteln så nu är det bara att plocka fram saxen och klippa ut!

Här kommer en bildkavalkad med krappfärgat tyg:

 

 

 

 

 

 

Att väva en diamantkypert

I somras vävde jag ett ylletyg i diamantkypert, tanken är att det ska bli en kjortel till en vikingadräkt. I fynden på Birka är varptätheten hög och ofta dubbelt så tät som inslaget. Så trots att jag inte hittade ett tillräckligt tunt entrådigt garn (det blev ett tvåtrådigt garn istället, vilket åtminstone var ett kamgarn) och därför inte kom upp i de tätaste eller ens medeltätaste tygerna från Birka så behöll jag förhållandet mellan varp och inslag och nådde upp i de grövsta diamantkypertarna från Birka nämligen 20 tr/cm i varpen och 10 inslag/cm.

Jag tycker att obalanserade vävar är så vackra, det blir en tredimensionell effekt, som det ligger själkstygn uppepå ett lager trådar. Diamanterna blir inte lika stora åt båda hållen, de är något högre än vad de är breda, men som ni ser inte dubbelt så höga som de är breda vilket de borde vara med tanke på tätheterna. Detta beror på att brytningen i solvning och trampning (autokorrekt ville skriva trampminorna…) inte är lika i varp och inslag, den kommer efter 10 tr i vapen och efter fem i inslaget så romberna är rent matematiskt lika stora åt båda håll.

En annan sak som slår en när man står där med sitt tyg är att det på håll inte är diamanterna som syns utan ränderna som uppstå vid den skarpa anslutningen.

Det blev drygt elva meter tyg på 55 centimeters bredd, vilket tog mig drygt 30 timmar att väva. Uppsättningen tog 15 timmar så med en timlön på 300kr före skatt är mitt tyg värt ca 1400 kr/m, det är rätt ofattbart! Att bestämma hur jag skulle färga det  och klippa till det har därför tagit tid men med en deadline på 18:e april så gick det tillslut inte att skjuta upp längre.

 

Att bygga ett färgkök…

Stor gryta med brädlock på två stycken spisar. Lufttspalt uppbyggd undertill av reglar och brädor.

Vår enkla lilla tvättstuga har fått duga till mycket, diskstation under midsommarfirande, trädgårdkök med både grovskrubbning av grönsaker och såning för förkultivering, blötläggning av all linnetvätt och nyvävda tyger och nu även färgkök.

När man måste färga så måste man då kan man inte vänta på sommar och sol eller leta reda på ett ordentligt färgkök. Då får man bygga om tvättstugan helt enkelt!

Drygt ett kilo tyg ska färgas vilket innebär ca 40-50 liter vatten, en tygnd som bör fördelas över ett par plattor.

Gigantisk gryta från storkök.

Ibland är det bra att ha en vedbod där man samlar på sid en massa konstiga saker. För att plastgolvet inte ska bli för varmt under färgningen behövde jaga nämligen bygga en luftspalt och då kom den gamla grillen från i midsommars fint till pass. Där fanns till och med några bitar som kunde passa som lock till grytorna!

En hög med använda bräder. Närbild på luftspalten uppbyggd AB brädor och reglar. Stor gryta med brädlock på två stycken spisar. Lufttspalt uppbyggd undertill av reglar och brädor.

Då var det färdigbyggt! Nu är det bara att vänta på att tyget och krappen blir ordentligt blöta. Imorgon är mitt gråa tyg rött.

Grått ylle i balja för blötläggning.

 

Min praktik på Nordiska museet

Nordiska museets gavel under körsbärsblommning.

Att jag inte har uppdaterat här på ett tag beror på jag har haft fullt upp, jag har nämligen haft praktik på Nordiska museet i Stockholm.

I drygt tio veckor assisterade jag Anna-Karin Jobs Arnberg, chef för intendentsektionen samt sakkunnig om folklig textil, i allt hennes arbete från möten om framtida utställningar till efterforskning om föremål i samlingarna. Det var helt enkelt fantastiskt! Jag fick en insikt i den gigantiska organisationsapparat som Nordiska är samtidigt som jag och Anna-Karin kunde nörda ner oss i hur någonting var vävt eller hur något annat hade använts.

Nordiska museets fasad under körsbärsblommning.

Under min tid på museet fick jag bland annat hjälpa till att utforma en del av den nya hemsidan som öppnade igår, nämligen sidan om folklig dräktkultur. Den tar bland annat upp viktiga begrepp kring ämnet, mindre artiklar om band och broderier men har även en avdelning som innehåller dräktakvareller förvarade i Nordiska museets arkiv. Att dessa akvareller samt de akvarellerade katalogkorten från museets tidiga år är digitaliserade ger en fantastisk och färgsprakande möjlighet att uppleva dessa unika bilder på nära håll. För tillfället ligger det bara sex platser uppe men det finns mycket mer material så det lär komma fler framöver. (Att det är två platser från Dalarna med nu i början är nog mitt fel,  Leksand var den som gjordes först av allt men Anna-Karin ville ändå att jag skulle göra färdigt Mora innan jag slutade, så klaga inte på Nordiska där.) Jag har både fått göra efterforskningar kring konstnärerna och dräkterna på bilderna men även suttit med som rådgivare i möten om själva designen och känner mig ganska nöjd med slutresultatet.

Jag fick även möjligheten att följa en del av förarbetet till en utställning om ränder som öppnar till hösten, i det arbetet tog jag främst del i urvalet av föremål vilket gav mig chansen att se förmålsmagasin inifrån. Det var förstås alldeles alldeles underbart! Ränder efter ränder efter ränder, tillslut hittade vi de ränder vi var ute efter men på vägen flög något lokalromantiskt i mig och jag passade på att titta närmare på en randig bod. Boden är daterad till sent 1700-tal och är i det fantastiska tyget blommerad kalmink (läs mer om den på digitalt museum). Den är insamlad i samband med den etnologiska fältundersökningen av Gruddbo på Sollerön 1937, så historiens vingslag hördes flera gånger om.

På håll följde jag också arbetet med folkhemslägenheten som sakta byggdes upp i museet och även där fick jag hjälpa lite grann (ett pussel har jag byggt ihop tillsammans med en annan praktikant). Lägenheten öppnar den 23/5 så passa på att gå dit om du är i närheten!

Så, efter tio veckor med arbete, rutin och glans i Nordiska museets salar är jag åter tillbaka i studentlägenheten, böckerna och vardagen, men jag anar nya äventyr bortom horisonten!

Utställningar och vävar

Ett antal vävar utställda i ett hamnkontor. Vävarna går i blått och vitt, det är både täcken och trasmattor.

Häromdagen damp en postavi ner på hallgolvet, genast sprang jag iväg till ica med avin i handen för att hämta ut mitt paket. Paketet var från Dalarnas museeum, äntligen är mina halvyllen tillbaka i min ägo och snart ska de förvandlas från tyg till livstycken. Utställningen på Dalarnas museum är alltså slut och likaså den på Nordiska museet men vävarna från Nordiska fick åka vidare på visit till Varberg.

Två randiga halvyllen i kraftiga färger.

 

Utställningen jag+vävning=sant pågår under oktober och november (Sätergläntans vävar är endast där nu i oktober) där kan man på Hamnmagasinet i Varberg få se en massa fantastiska vävar men också lyssna på föredrag eller delta i workshops. Vernissaget var den 6 oktober och dit var bland annat jag inbjuden för att tala. Att stå på en stol och prata in i en vägg var ett helt nytt sätt för mig att prata på, skämt åsido, det var så mycket folk att en stol verkligen behövdes för att fler än de allra närmaste skulle se talaren, engagemanget för vävning är stort! Efteråt höll vi Sätergläntingar (jag, Adam och vår lärare Marie) intill de blåvita vävarna och svarade på många frågor kring skolan och de olika vävarna.

Ett antal vävar utställda i ett hamnkontor. Vävarna går i blått och vitt, det är både täcken och trasmattor.

 

Om ytterligare några veckor är även utställningen i Varberg slut och då fylls vår lägenhet av blåvitt damm när vävarna kommer hem. Men varför vänta med dammet tills dess? I vävstolen sitter nu en blå och oblekt linvarp som sakta men säkert förvandlas till ett halvt dussin handdukar.

En gammal skyttel ligger på en handduksväv, i bakgrunden syns den blå slagbommen.