I somras vävde jag ett ylletyg i diamantkypert, tanken är att det ska bli en kjortel till en vikingadräkt. I fynden på Birka är varptätheten hög och ofta dubbelt så tät som inslaget. Så trots att jag inte hittade ett tillräckligt tunt entrådigt garn (det blev ett tvåtrådigt garn istället, vilket åtminstone var ett kamgarn) och därför inte kom upp i de tätaste eller ens medeltätaste tygerna från Birka så behöll jag förhållandet mellan varp och inslag och nådde upp i de grövsta diamantkypertarna från Birka nämligen 20 tr/cm i varpen och 10 inslag/cm.
Jag tycker att obalanserade vävar är så vackra, det blir en tredimensionell effekt, som det ligger själkstygn uppepå ett lager trådar. Diamanterna blir inte lika stora åt båda hållen, de är något högre än vad de är breda, men som ni ser inte dubbelt så höga som de är breda vilket de borde vara med tanke på tätheterna. Detta beror på att brytningen i solvning och trampning (autokorrekt ville skriva trampminorna…) inte är lika i varp och inslag, den kommer efter 10 tr i vapen och efter fem i inslaget så romberna är rent matematiskt lika stora åt båda håll.
En annan sak som slår en när man står där med sitt tyg är att det på håll inte är diamanterna som syns utan ränderna som uppstå vid den skarpa anslutningen.
Det blev drygt elva meter tyg på 55 centimeters bredd, vilket tog mig drygt 30 timmar att väva. Uppsättningen tog 15 timmar så med en timlön på 300kr före skatt är mitt tyg värt ca 1400 kr/m, det är rätt ofattbart! Att bestämma hur jag skulle färga det och klippa till det har därför tagit tid men med en deadline på 18:e april så gick det tillslut inte att skjuta upp längre.