Folkligt samarbete

Det krävs ibland flera hantverkskunskaper för att skapa något riktigt bra. Tillsammans med sömmerskan Emma Frost har jag gjort ett flertal projekt. Emma syr framförallt med folkliga tekniker för hand vilket passar bra ihop med mina tyger då jag framförallt väver folkliga tyger för hand.

När jag gick på Mora folkhögskola för tio sedan och lärde mig väva fick jag möjligheten att gå en kortkurs i vadmalsvävning. Vi åkte senare till stampen i Orsa finnmark och kvalitén på tygerna blev helt fantastiska. Emma och jag har känt varandra i nära 15 år och delar mycket bland annat tanken om att kunskapen om historien är viktigt att ha med sig när vi skapar en hållbar framtid. När vi gemensamt studerade de dussintals vittröjor till Moradräkten från 1800-talet som finns i Zornsamlingarna så fascinerades vi av dem. Tygets hållbarhet, sömmarnas funktion och den uppenbara “good enough”-pricipen som präglar tiden innan industrialismen. Hantverket i bruksföremål finns där för att saker ska hålla inte för bara för att visa hur mycket tid som någon har kunnat investera i föremålet eller att “handen ska synas”.

Det visade sig snart att kvalitén på vadmalen jag hade vävt flera år tidigare liknade den som vittröjorna var sydda i och idén om ett samarbete började forma sig. Tyget låg dock i många år till dess att vi bestämde oss för att det var på tiden att sätta igång! Jag vävde upp ett matchande foder utifrån de gamla vittröjorna i Zornsamlingarna och Emma gjorde en uppmätning. Resultatet blev en (i framtiden två) vittröjor till oss båda som vi både ska använda till våra respektive folkdräkter och ha för att visa hur bra det blir när två hantverkare får göra det de är bäst på!

Vill du se hur vittröjan ser ut? Gå in på Emmas blogg och läs hennes inlägg om den!

Att väva en diamantkypert

I somras vävde jag ett ylletyg i diamantkypert, tanken är att det ska bli en kjortel till en vikingadräkt. I fynden på Birka är varptätheten hög och ofta dubbelt så tät som inslaget. Så trots att jag inte hittade ett tillräckligt tunt entrådigt garn (det blev ett tvåtrådigt garn istället, vilket åtminstone var ett kamgarn) och därför inte kom upp i de tätaste eller ens medeltätaste tygerna från Birka så behöll jag förhållandet mellan varp och inslag och nådde upp i de grövsta diamantkypertarna från Birka nämligen 20 tr/cm i varpen och 10 inslag/cm.

Jag tycker att obalanserade vävar är så vackra, det blir en tredimensionell effekt, som det ligger själkstygn uppepå ett lager trådar. Diamanterna blir inte lika stora åt båda hållen, de är något högre än vad de är breda, men som ni ser inte dubbelt så höga som de är breda vilket de borde vara med tanke på tätheterna. Detta beror på att brytningen i solvning och trampning (autokorrekt ville skriva trampminorna…) inte är lika i varp och inslag, den kommer efter 10 tr i vapen och efter fem i inslaget så romberna är rent matematiskt lika stora åt båda håll.

En annan sak som slår en när man står där med sitt tyg är att det på håll inte är diamanterna som syns utan ränderna som uppstå vid den skarpa anslutningen.

Det blev drygt elva meter tyg på 55 centimeters bredd, vilket tog mig drygt 30 timmar att väva. Uppsättningen tog 15 timmar så med en timlön på 300kr före skatt är mitt tyg värt ca 1400 kr/m, det är rätt ofattbart! Att bestämma hur jag skulle färga det  och klippa till det har därför tagit tid men med en deadline på 18:e april så gick det tillslut inte att skjuta upp längre.

 

Analysprojekt

Ett gäng härvor hänger på en vävstol, alla växtfärgade i kraftiga färger av grönt, blått och rött.

För några veckor sedan for vävtvåorna till Dalarnas museum för att göra en analys av väst- och livstycketyger. Vi fick sedan välja mellan att göra en rekonstruktion eller en inspiration, resultaten ska ställas ut på Dalarnas museum under sommaren.

Jag valde att göra en rekonstruktion av ett livstycketyg från Ore (DM20832). Tyget är i halvylle med lin i varpen (ca 16/1) och med ull (ca 12/1) och bomull i inslaget. Ränderna är ca 0.6 cm breda i blått, röd/vitt och röd/grön/vitt.

Foto taget på randigt tyg genom en lupp, vilket innebär att mitten är en närbild på bindningen i tyget och i ytterkanterna anar man en utzoomad, ofokuserad randning.

Efter analysen sattes en provväv upp för att testa olika garner och tätheter. Jag bestämde mig för att ha lingarn 16/1 i varpen med en täthet på 13 tr/cm och klänningsgarn 11/1 i inslaget med en täthet på 17 tr/cm. Garnet växtfärgade jag med indigo, krapp och björk/indigo. Varför bara sätta upp varp till en meter väv när man kan sätta upp till fler? Adam ska ju förstås
också bli snygg så till honom vävde jag ett tyg med andra ränder, se här:

Randigt halvylle med grön basfärg och röda ränder. I de röda ränderna finns smala ränder av ikatfärgat garn i blått/vitt och rött/vitt.

Det här tyget har jag också färgat med indigo, krapp och björk/indigo. Det gröna garnet har först varit i  ett björkbad och sedan doppats några gånger i indigo. De fläckiga ränderna är ikatfärgade, jag har gjort en härva som är lite bredare än vävens bredd, vikt den på mitten och lindat om den fuktiga härvan med bitar av byggplast och mattvarp på de ställena jag ville att det skulle vara ofärgat, sen är det bara att färga på! Tyget ska bli en väst men det får vänta till hösten för det fick också följa med till utställningen.

Nog med text, här har ni lite härliga bilder:

Ett randigt halvylletyg med blått som basfärg. Ränder i rött, grönt och vitt med twistränder. Ett gäng härvor hänger på en vävstol, alla växtfärgade i kraftiga färger av grönt, blått och rött. tre nystan framför ett fönster, två av dem ikatfärgade och en tvinnad av ett grönt och ett vitt garn. Två randiga tyger ligger dins i solen på en härbretrapp.