Om tankar kring en vikingadräkt

När man nu har bemödat sig med att väva och färga ett tyg så borde man också ta och sy något av det. I somras när jag planerade min diamantkypertväv så passade jag också på att planera början till en vikingadräkt. Under medeltidsveckan på Gotland köptes de första smyckena in för att det inte skulle finnas någon återvändo. De placerades lockande i min fina svepask på byrån, allt för att lura mig själv till att göra dräkten bärbar snabbt.

Tyvärr är det textila fyndmaterialet i allmänhet skralt från vikingatiden, i synnerhet växtfibermaterial är det ont om, därför är det också svårt att rekonstruera en dräkt från denna tid. Bevarandeförhållanderna är inte så goda på grund av begravningssätt men metaller finns det dock desto mer av och dessa kan göra så att små bitar textilier som legat nära metallen har bevaras eller till och med fossiliserats. Det här ska inte bli någon djupare dykning i arkeologi, det lämnar jag åt andra, men jag vill ändå beskriva förutsättningarna lite för att just återskapa en vikingatida dräkt.

Jag ville återskapa en dräkt tillräckligt rik för att bära smycken och diamantkypert i tunnare kamgarner men ändå inte överdrivet rik. Jag har alltid velat vara “kvinnan med nyckeln” och eftersom vi just har köpt en gård så passar det ju bra att återskapa en husfru. Jag har valt att lägga fokuset på att snabbt bli färdig då ett av mina stora problem är att jag tänker och planerar så mycket att det aldrig blir något gjort och jag tappar inspirationen. Därför valde jag att lita på min utbildning och inte göra en djupdykning i ett specifikt årtionde eller en specifik plats. Min önskan var också en dräkt som var full av detaljer där det känns att det finns en tänke bakom, en helhet. Dräkten fick också ett färgtema för att ytterligare trycka på helhetskänslan. Färgerna är krapprött och grått med detaljer i vejdeblått, det roliga är att min första historiska dräkt får många år sedan, två stycken medeltidklänningar, var just röd och blå! Här är min pintresboard inför projektet.

Eftersom mitt hantverk är vävning så ville jag såklart att en stor del av dräkten skulle vara handvävd. Den skulle också vara helt handsydd (som faktiskt ingen av mina histioriska dräkter är än så länge, konstigt nog, någonstans finns alltid ett fuskplagg).

Det sägs att man alltid ska bygga en dräkt innefrån och ut, därför började jag också med särken. Det blev en hängselsärk med lös överdel till i ett handvävt linne från Rumänien som legat i garderoben ett tag. Kjorteln är i en diamantkypert som jag vävt och färgat själv, läs här, här och här om projektet, löst sittande med raka stycken och kilar. Hängselklänningen är i en tunn yllekypert från Handelsgillet i en Köstruptolkning, tubformad med rynkor mellan hängslena. Och till sist en fyrkantig mantel i ett rutigt ylle från Medeltidsmode. Jag lyckades faktiskt sy dräkten i just den ordningen! Och jag lovar, det kommer ett inlägg om varje del av dräkten försig framöver.

Nu går den faktisktatt använda! Kjorteln saknar två kilar, hängselkjolen är inte pressad och manteln är inte fållad men jag har burit den! Och jag är nöjd, jag känner mig så fin, nästa steg är att skaffa en fin nyckel till Skedstad som jag också kan har till vikingadräkten (och göra färdigt det ofärdiga förstås *host*).

Mig i vikingadräkt framför ett timrat hus. Röd handvävd kjortel, hål hängselkjol.

Att färga tyg rött…

Närbild på handvävd krappfärgad diamantkypert.

Min diamantkypert (som jag skrev om i förra inlägget) skulle bli röd. Jag mätte och mätte tyget flera gånger, det är uppenbarligen väldigt flexibelt i längden, tills dess att jag hittade mina 6,6 m satte saxen i tyget och klippte. Fördelen med ett tyg med skarpa anslutningar som gör det randigt är att det är väldigt lätta att både klippa och sy trådrakt. Jag valde att fålla båda råkanterna på en gång för att tyget inte skulle trasa sig underfärgningen. Hela kjorteln kommer sys med varpgarnet så det gjorde jag även nu och passade på att använda nålen Adam hade gjort till mig vår första jul.

Tyget och krappen lades i blöt samtidigt och fick ligga över natten. Det blev 70% krapp av tygets vikt. (Tyget vägde ett drygt kilo, det är ju bara som ett mjölkpaket!)

Morgonen därpå var det dags för betning, 14% alun och 8% vinsten. Tyget värmdes successivt upp till 60 grader och lades ner i ca 50 liter lika varmt vatten. (Här har jag skrivit om mitt färgkök.) Under tiden värmdes krappen upp i sitt blötläggningsbad, där gick det tyvärr lite för fort så den började koka efter bara ett par minuter vilket jag inte märkte du jag var upptagen i ett annat rum med att flytta tyget mellan hinkar för att göra det varmare. Krapp förlorar sin rödbetor om den kommer upp över 72 grader, kokandes är definitivt däröver! Jag sänkte temperaturen försiktigt genom att hälla i kallt vatten och behövde inte ha krappen på plattan mer du den höll sig över 60 grader i över en timme. Dumt gjort men energieffektivt! Krappen hade nu blivit destingt brun.

Betningen gick hyfsat snabbt trots det stora badet, det tog inte ens en timme att komma upp i 80 grader och sen var det väldigt lätt att hålla badet där.

När det är dags för färgning så är det en fördel att vattnet i kranen är så varmt så att man bränner sig på det direkt ur kranen (nästan 70 grader) det underlättar både uppvärmning och avsvalningstiden av tyg samt vattenbyte. Grytan är nämligen för stor för att lyfta och hälla ut något, det är nästan tvåpersonersgrepp på den som tom, så jag tömnde ut det mesta av betvattnet med en hink och fyllde på med nytt 60-gradigt vatten. Under tiden fick tyget ligga i betvattnet i ett annat kärl för att hålla sig varmt. Tillslut hade jag i den uppvärmda krappen och rörde om, nu var krappen snarare lilaröd än brun spänningen steg, vilken nyans skulle jag egentligen få? När det då var dags att ha i tyget igen var både tyget och krappen nästan uppe i den temperatur som jag ville färga på, 65 grader, vilket gjorde att det ända jag behövde göra var att hålla temperaturen i en och en halv timme. Var tionde minut kollade jag temperaturen och rörde om försiktigt för att få färgningen jämn.

Jag är ingen sportfantast men Vasaloppet med allt som är där runtomkring, stämningen, folket, vädret och inte minst räddningspatrullen ligger mig varmt om hjärtat så i år när jag för första gången inte kunde vara där alls på hela veckan så var ljudet från tv-sändningen en självklar följeslagare under färgningen. Ipaden stod på en stol bredvid färgbadet, allt såg rätt komiskt ut, men är man uppvuxen kring spåret så är man! Jag lyckades se systern ett par gånger i räddningspatrullsjackan, redo för att hoppa på scotern om något skulle hända.

Det var en underbar vårdag dessutom, något blåsigt dock, termometern visade 23 grader i solen! Så det blev fika ute.

Åter till färgningen! Ursköljningen tar alltid tid, där är det också viktigt att sänka temperaturen försiktigt. Efter ungefär sex sköljningar tvättade jag tyget  med några droppar diadavin och lät det ligga kvar i tvättvattnet en timme innan jag sköljde det ett par vändor till och avslutade med några droppar ättika i sista sköljvattnet för att återställa pH-värdet. Lagom till de sista strålarna innan solen gick ner bakom ladan hände jag ut tyget i blåsten för att torka det blötaste. Och det såg lovande ut!

Resultatet blev en rosa-röd-orange färg, Emma kallade den för ljust korall, väldigt svårbestämnd färg men definitivt krappfärgad! Så trots att krappen kokade så blev det en röd färg.

Självklart, som den vävlärare jag är, så var jag nyfiken på hur mycket tyget hade krympt, 1,5-2% på bredden och inget alls på längden, det hade till och med blivit längre… Det kommer med andra ord att räcka till kjorteln så nu är det bara att plocka fram saxen och klippa ut!

Här kommer en bildkavalkad med krappfärgat tyg: