Utställningar och vävar

Ett antal vävar utställda i ett hamnkontor. Vävarna går i blått och vitt, det är både täcken och trasmattor.

Häromdagen damp en postavi ner på hallgolvet, genast sprang jag iväg till ica med avin i handen för att hämta ut mitt paket. Paketet var från Dalarnas museeum, äntligen är mina halvyllen tillbaka i min ägo och snart ska de förvandlas från tyg till livstycken. Utställningen på Dalarnas museum är alltså slut och likaså den på Nordiska museet men vävarna från Nordiska fick åka vidare på visit till Varberg.

Två randiga halvyllen i kraftiga färger.

 

Utställningen jag+vävning=sant pågår under oktober och november (Sätergläntans vävar är endast där nu i oktober) där kan man på Hamnmagasinet i Varberg få se en massa fantastiska vävar men också lyssna på föredrag eller delta i workshops. Vernissaget var den 6 oktober och dit var bland annat jag inbjuden för att tala. Att stå på en stol och prata in i en vägg var ett helt nytt sätt för mig att prata på, skämt åsido, det var så mycket folk att en stol verkligen behövdes för att fler än de allra närmaste skulle se talaren, engagemanget för vävning är stort! Efteråt höll vi Sätergläntingar (jag, Adam och vår lärare Marie) intill de blåvita vävarna och svarade på många frågor kring skolan och de olika vävarna.

Ett antal vävar utställda i ett hamnkontor. Vävarna går i blått och vitt, det är både täcken och trasmattor.

 

Om ytterligare några veckor är även utställningen i Varberg slut och då fylls vår lägenhet av blåvitt damm när vävarna kommer hem. Men varför vänta med dammet tills dess? I vävstolen sitter nu en blå och oblekt linvarp som sakta men säkert förvandlas till ett halvt dussin handdukar.

En gammal skyttel ligger på en handduksväv, i bakgrunden syns den blå slagbommen.

Projektarbete – magder

Röd-, grön-, gulrandig väv i vävstolen.

Nu är det slutspurten av projektarbetet och jag njuter av solskenet och p2 innefrån min lilla stuga.

Det praktiska är klart, fem magder vävda. Nu sitter jag vid datorn och försöker skriva om magder, deras historia, vilka som finns bevarade och självklart om mina nya magder.

Röd-, grön-, gulrandig väv i vävstolen.

Men, magder, vad är det? Jo en magd är förklädet till Moras folkdräkt, den är i halvylle med lin i varpen och ull i inslaget och vävs oftast i treskaftad kypert. Upptill veckas den mot ett mönstervävt band, den har även ränder uppe, nere och i fållen. Det finns även magder i rask, kattun och tunt bomullstyg.

Det här var lite kort om det hela, nu åter till skrivandet.

Emma står med den ommonterade magden framför sig och testar hur det kommer att se ut.

…å så var det bara storlängtan kvar!

Vävning av linne, två händer skickar skytteln emellan sig.

I höstas satte jag och min sambo upp en 14 m lång linnevarp till skjortor, särkar och en del annat man kan behöva. Mer om det kan ni läsa på Adams hemsida i andra halvan av inlägget om vävning.

Nu har vi snart vävt färdigt! Glahålet kom nyss i dagen, det är när det på slutet blir glipor i varpen så att bommen tittar fram. På vissa ställen heter det att man får se “nakna gubben”, då varpbommen mer och mer kläs av. Mer om detta i Vävskrock av Carl-Herman Tillhagen. I nämnda bok berättas det också om “storlängtan” vilket är den sista biten av väven, när varpen har lämnat bommen. Denna bit lär vara bland det jobbigaste, tillsammans med den första biten, och Tillhagen skriver:

Det var en gång en pojke som skulle gifta sej. Mor hans som ju väl visste, hur svårt det är att välja hustru, ville därför hjälpa honom med valet. Då det första fruämmnet kom på besök, sa hon till flickan:
-Ja, jag ska hjälpa dej att väva, men jag vill bara ta hand om första sträcka och sista släppa.
-Äsch, va I säg! Kan jag väva allt annat, så kan ja väl väva dä mä! svarte jäntan.
Men gumman sa till pojken sin:
-Den ska du inte ta! För hon har inte mycket vävt i sina dar!
Så kom en annan flicka och gumman sa som förut:
-Jag ska gärna hjälpa dej, men bara mä första räcka å sista släppa.
– Tack ska I ha, mor! Dä vore den bästa hjälp I kan ge mej!
-Den ska du ta! sa gumman till sonen. Hon vet vad väva vill säja!

Och där är vi alltså nu med bara det jobbigaste kvar av vävningen, där man längtar mest till att det är klart. Trådarna börjar hänga och bli ojämnt spända och själet blir bara mindre och trögare men snart är väven nedklippt och då ska väl en ny väv in i vävstolen. I det färdigvävda tyget ska trådar som gått av fästas och början och slutet ska kastas så att vi sedan kan tvätta tyget. Efter det kommer den allra läskigaste biten, att klippa i tyget…