…å så var det bara storlängtan kvar!

I höstas satte jag och min sambo upp en 14 m lång linnevarp till skjortor, särkar och en del annat man kan behöva. Mer om det kan ni läsa på Adams hemsida i andra halvan av inlägget om vävning.

Nu har vi snart vävt färdigt! Glahålet kom nyss i dagen, det är när det på slutet blir glipor i varpen så att bommen tittar fram. På vissa ställen heter det att man får se ”nakna gubben”, då varpbommen mer och mer kläs av. Mer om detta i Vävskrock av Carl-Herman Tillhagen. I nämnda bok berättas det också om ”storlängtan” vilket är den sista biten av väven, när varpen har lämnat bommen. Denna bit lär vara bland det jobbigaste, tillsammans med den första biten, och Tillhagen skriver:

Det var en gång en pojke som skulle gifta sej. Mor hans som ju väl visste, hur svårt det är att välja hustru, ville därför hjälpa honom med valet. Då det första fruämmnet kom på besök, sa hon till flickan:
-Ja, jag ska hjälpa dej att väva, men jag vill bara ta hand om första sträcka och sista släppa.
-Äsch, va I säg! Kan jag väva allt annat, så kan ja väl väva dä mä! svarte jäntan.
Men gumman sa till pojken sin:
-Den ska du inte ta! För hon har inte mycket vävt i sina dar!
Så kom en annan flicka och gumman sa som förut:
-Jag ska gärna hjälpa dej, men bara mä första räcka å sista släppa.
– Tack ska I ha, mor! Dä vore den bästa hjälp I kan ge mej!
-Den ska du ta! sa gumman till sonen. Hon vet vad väva vill säja!

Och där är vi alltså nu med bara det jobbigaste kvar av vävningen, där man längtar mest till att det är klart. Trådarna börjar hänga och bli ojämnt spända och själet blir bara mindre och trögare men snart är väven nedklippt och då ska väl en ny väv in i vävstolen. I det färdigvävda tyget ska trådar som gått av fästas och början och slutet ska kastas så att vi sedan kan tvätta tyget. Efter det kommer den allra läskigaste biten, att klippa i tyget…