Kartöverlägg över Vika

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper, bakom detta ligger en karta från 1950-talet.

I kursen Agrarhistria-landskapsanalys var en av uppgifterna att göra ett kartöverlägg över en enhet (by eller ensamgård). Med kartöverlägg menas att översiktligt men noggrant rita av en äldre karta på plastfilm och sedan rektifiera (anpassa, “rätta”) den efter en ny karta för att korrigera mätningsfel. Jag valde att rita av den äldsta kartan över Vika i Mora, Dalarna. Tyvärr finns det inte lika gamla kartor i Mora som på andra ställen i Sverige. (Sverige har ett av världens största och äldsta bestånd av storskaliga kartor.)
Här följer en presentation av kartan:

Vika ligger i Mora socken, Ofvan Siljan fögderi, Kopparbergs län (idag Mora kommun och Dalarnas län) och bestod när kartan fastställdes 1848 av 143 hemman, enligt registret. Kartan är en storskiftes karta (aktnr. U32-37:1) och består av fyra delar i skalan 1:2000. Kartöverlägget har endast gjorts på fjärde delen, hädanefter kommer bara den delen behandlas om inget annat anges. Bebyggelsen på kartan benämns idag Södra Vika. Södra Vika var 1848 uppdelad på två klungor, hädanefter kallad den södra och den västra. Norr om kartblad 4 (kartblad 3) finns ett större glapp med åker och ängar innan nästa bebyggelse dyker upp. Originalkartan kan ni se på lantmäteriets hemsida.

Här är avritningen:

 

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper.

De prickade ytorna är åker och de ytorna med tuvor på är äng. Helvita ytor är utmark, det ritades inte ut på originalet vad som fanns där. Tjocka linjer med tvärstreck är hägnader, streckad linje väg och linje med pil på, bäck.

Storskiftets syfte var att minska ägosplittringen. Därför värderades jorden vid uppmätningen och så lades allt ihop i en stor pott för att sedan delas ut i större stycken. Förhoppningsvis blev man nöjd med marken då meningen var att man skulle få lika bra jord fast samlad i stället för på flera ställen. På denna karta är de nya ägogränserna markerade med _ . _ . _ och på varje äga står en bokstav. Varje bokstav (eller bokstavskombination) är kopplad till än ägare. Ägarna står sedan upptagna i protokollet med en lista över vilken mark de äger.

Det är 31 olika ägare på tomterna/husen, 16 i södra klungan och 15 i den västra. Av dem är en ägare soldat och en ägare är Siljansfors bruksägare. De andra ägarna kan vi antaga är självägande bönder, då detta är det vanligaste i Dalarna. Antalet gårdar kan uppgå till ca 25, det är svårt att avgöra då husen ligger lite huller om buller och en gård kan ha flera ägare.

Det roligaste är egentligen att jämföra vad som har hänt sen dess. Att se vilka åkerformer och vägar som finns kvar och hur landskapet har förändrats. Därför kan man lägga den genomskinliga plastfilmen på en nyare karta och leka detektiv. “Jaha här har de dragit an väg. Nämen titta, bara över äng och utmark…” eller hitta en nutida gräns som går exakt där hägnaden förut gick.

Här är ett överlägg där en ekonomisk karta från 1950-talet ligger som grund.

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper, bakom detta ligger en karta från 1950-talet.

 

Där kan man tillexempel se den stora vägen (dagens E45:a) skära av kartbilden som ett vitt sträck från norr till söder. Den en rakt dragen fast har ändå unvikits att läggas över någon som helst åker. Nere till höger i bild ligger tre inhägnade åkrar, vretar, det går att se att dessa inte används som åker (gul färg) längre på 1950-talet men att de fortfarande är ganska öppna (ljusgrön färg). Uppe vid den svampformade udden ligger en liten bit in på land ett stort åkerstycke, detta har inte kvar sin flikiga form men åkerns gräns går fortfarande där hägnaden en gång gick.

Jag har också använt mig av en karta från idag för att se vad som har hänt.

Kartöverlägg där 1840-talskartan är avritad på ett genomskinligt papper, bakom detta ligger en karta från 2010-talet.

 

En hel del åkerformer är fortfarande kvar. Titta gärna en stund och fundera över vad som har förändras och vad som är kvar.
Bebyggelsen är också rolig att titta på, det kan vara lite otydligt att se men den ligger framför allt på samma ställen som den gjorde för 160 år sedan. Det största förändringen är att bebyggelsen har spridit sig från den södra klungan upp längs den nordöstra vägen.

Nu vill jag ut i byn och titta på allt i verkligheten. Det får bli till sommaren när det är lättare att ta sig fram och när jag har gått nästa kurs i agrarhistoria. Det är en fältkurs där vi ska lära oss att hitta spår efter äldre jordbruk i landskapet. Vi kommer åka på exkutioner för att titta på saker rent praktiskt och helt enkelt lära oss vad man ska hålla utkik efter.

Det är väldigt kul att undersöka kartor man kan upptäcka en massa spännande saker. Gör det om ni får tillfälle och tid över! Många källor finns lättåtkomligt på nätet, vi har tur som lever i ett it-samhälle där man lätt kan småforska hemifrån.